Mitt Ovanåker – Att vara en bybo kanske är ”det nya svarta”?

Text: Ulla-Marie Nilsson.

Det kan ju tyckas helt hopplöst att bo i södra Norrlands inland och inte uppskatta vare sig skidor, pimpelfiske eller korvgrillning, men att däremot älska havet, välkurerade vintagebutiker och opraktiska skor. Och visst borde huvudstaden ha det goda omdömet att flytta några mil norrut, men i väntan på det håller jag tillgodo med privata fester, filmkvällar, familjeliv och lite bandy.

För egen del kan jag inte tänka mig något mer själadödande än mellanstora städer bestående av en gågata och ett torg där samtliga kedjor som återfinns i alla motsvarande städer finns representerade. SNARK! Lätt att jag föredrar en stundtals ödslig by kantad av ett fåtal men betydligt mer personliga butiker. Jag menar, hur många städer kan flasha med en butik som säljer Skräck Vilt Å Hårdrock?

När jag fick frågan om att skriva om Mitt Ovanåker började jag fundera på hur vi definieras. Vi är inte det ”riktiga Norrland”, inte heller glesbygd. Enligt Google definieras karaktären i en by av ”Ofta en tät gemenskap där alla känner varandra och har en mer rural eller fridfull prägel”. Den googlingen efterföljdes naturligtvis av att jag tvingades googla ”rural”, men jag ska inte grotta mer i det, utan låt oss stanna vid att ”alla känner alla”. Så är det inte naturligtvis inte i en kommun med 11 000 invånare, men jag går sällan och handlar utan att faktiskt känna de flesta och jag tror att det påverkar oss.

Journalisten Po Tidholm uttryckte en gång att det krävs social talang för att bo på landsbygden eftersom vi är mer beroende av varandra. Jag tänker att vi därmed också känner ett starkare ansvar för varandra. Tidholm har också skrivit om landsbygdens önskan om att öka turism och inflyttning och i mina tidigare jobb har även jag stått på mässor bredvid en roll-up som säger att vi i Ovanåker har nära till naturen och att det går att jobba hemifrån tack vare uppkoppling. Jag betvivlar att min insats under de mässorna har ökat vare sig kommunens befolkning eller att det har resulterat i horder av turister. Jag tror däremot på att vi ska fundera på hur vi själva vill ha det och hur vi kan göra våra byar mysigare och vi kanske är på gång nu?! Vacker belysning på våra broar vintertid och fina blomarrangemang under somrarna är myrsteg i rätt riktning.

Jag gillar att ha en stark koppling till nästan varenda plätt av kommunen och jag kan älska platser som för många skulle uppfattas som mediokra så mycket att det gör ont. ”Lätt för dig att älska Edsbyn när du åker bort så ofta” sade en nära och brutalärlig vän till mig nyligen. Och visst har jag ett begär av att lämna Edsbyn ibland, till tidigare nämnda hav eller till städers vintagebutiker för att nämna något. ”The eye has to travel” uttryckte min idol Diana Vreeland det och det gäller nog oavsett var vi bor oavsett om det gäller en resa till Italien eller till Sveg.

”Det krävs en hel by för att fostra ett barn” säger det gamla afrikanska ordspråket och jag tänker på det när jag går ner till Arenan och kollar på Loe’s Skridskokul. Min man har nu tre barnbarn och alla bor på orten. Två gånger i veckan fylls isen i Svenska Fönster Arena av barn, föräldrar, far- och morföräldrar och ledare som är eller har varit elitidrottare. Min man och hans söners familjer är regelbundet där och att se virrvarret av barn på isen är oemotståndligt. Några av dessa barn kanske också stannar kvar i vuxen ålder och låt oss hoppas att det valet i sådana fall möts av positivt bemötande och att ingen som väljer att bo kvar ses som ”de som blev kvar”.

Min erfarenhet är att det faktum att jag bor i en by många gånger har väckt en positiv nyfikenhet när jag har befunnit mig på annan ort. Det är förvisso en evighet sedan nu, men jag är sällan sen att påminna alla om att Stil i P1 en gång tog sig hit till byn via tåg och buss för att intervjua mig om just det livsvalet. Att vara en bybo kanske är ”det nya svarta”?